Och vem är jag, då?

Att säga att jag föddes Öisare är en lögn ungefär lika stor som om någon skulle påstå att Håkan Mild kan spela fotboll. Under mina yngre år bodde jag i Skåne och var ironiskt nog mer intresserad av ishockey. För övrigt en sport jag inte begriper mig på numera...

Min första ÖIS-match såg jag när jag var 12 år. Det var 1995 och farsan frågade om jag hade lust att gå på fotboll. Att det blev ÖIS var således en slump. De råkade spela hemma då. Jag fick en rödblå halsduk av farsans kompis och sen var det kört. ÖIS vann förresten matchen också.

På sätt och vis är jag rätt glad över att jag fått välja lag själv. Jag är definitivt glad över att farsan inte försökte få mig att hålla på GIF Sundsvall, som är hans favoritlag. Det har nog besparat mig ännu mer lidande under åren. Det finns ju, som bekant, alltid de som har det värre.

Men nu när ÖIS ligger i samma usla serie som Giffarna (och dessutom bakom dem i tabellen) vete fan om inte farsan borde ha försökt få mig att fatta tycke för skoterraggarna. Jag menar, han hade ju världens läge att få mig totalfrälst och eftersom vi bodde på betryggande avstånd från Idrottsparken så hade han ju säkert kunnat hålla liv rätt länge i illusionen om att GIF Sundsvall faktiskt var ett bra lag.

Men, det blev Sällskapet. Ett val jag ångrat ett flertal gånger under mitt liv, ska jag vara ärlig och säga. Även om jag under mitt liv som Öisare också fått några glädjeämnen. Till exempel 5-2 1998, cupguldet 2000 och Tryggvis snedspark i kvalet 2004.

Nu när jag dessutom inte bott i Göteborg på några år har jag inte heller kunnat se alla klavertramp på plats. Jag har visserligen inte sett de senaste säsongernas glädjeämnen på plats heller, då den senaste gången ÖIS vann när jag stod på läktaren var 2008...

Om jag någonsin får barn ser jag två alternativ: antingen försöker man skydda dem från det onda i livet genom att inte tala om att det finns något som heter fotboll, eller så klär man dem i rödblått och hoppas att de aldrig upptäcker några andra lag...