Det så kallade mediabruset är stort och grått. Och brusigt. Vill man synas och få sina minuter i rampljuset så gäller det att utmärka sig. Att göra nåt som ingen annan gör. Och det är där som ÖIS faktiskt verkar ha fattat grejen!

ÖIS är på många sätt ett utmärkande lag. (Men tyvärr inget utmärkt lag...) Bland annat vägrade ÖIS vinna under förra våren, de har ställt en inlånad högstadieelev i målet i den allsvenska återkomsten och nu senast fortsatt på kryssningen genom serien.

Men det som är helt rätt är tydligen samtidigt helt fel, eftersom det ändå inte står nåt i tidningen när ÖIS spelat match...

Landskrona IP. En av de vidrigaste platserna på jorden, rent spontant. Där har jag sett vidrig fotboll, vidriga hemmafans... ja, vidrigt det mesta faktiskt. Men också Valter i alldeles för stor målvaktströja och dito handskar. Han är bättre som utespelare...

Få saker är väl så förknippade med grabbighet som fotbollsmatcher. En klar majoritet av publiken är av manligt kön och jag tror inte att man någon annanstans kan se män leva ut sin kärlek så totalt som på ståplatsläktaren på en fotbollsarena. Oavsett vilken bakgrund man har är alla där av samma anledning: de älskar sitt lag! (Förutom om man är Mats Härd. Då tror man att alla som står upp när de är på fotbollsmatch egentligen bara väntar på att få slåss.)

På samma sätt som det är självklart för den som är insatt, är det fullständigt obegripligt för den som aldrig kommit på tanken att sätta sin fot på en arena när det vankas match.

Några exempel på det är kvinnliga bekantskaper jag haft genom åren. En hängde faktiskt med mig på fotboll och begrep ingenting, en undrade hur spelarna i laget med vita byxor gjorde om de blev skitnödiga under match och en bara garvade åt mig när jag kom hem från Gävle och var lite ledsen efter att ha sett ÖIS åka ur allsvenskan.

Frågan är hur man förklarar den situationen. Går det ens att förklara? Jag tvivlar på det.

Idag tänkte jag bjuda på en liten historia från jobbet. Det har visserligen inte så mycket med ÖIS att göra, men det är ändå fotbollsrelaterat. Eller vad man ska kalla det...

En av stjärnorna på sporten mailade en text till mig för publicering. Den handlade om en spelare och i beskrivningen av spelaren hade han, utan att skämmas, använt sig av ordet "Supertalang". Och här snackar vi om en spelare i en klubb i division 1 norra. Eller som en kollega uttryckte saken: "De spelar ju för fan i division sist!"

Den största stjärnan på sporten lyckades förresten få in "När jag jobbade på Aftonbladet..." i en konversation med en annan av kollegorna. Det kändes nästan lika vidrigt som när fjortistjejer som varit två veckor i Florida börjar varannan mening med "När jag var i USA..."

Och vem är jag, då?

Att säga att jag föddes Öisare är en lögn ungefär lika stor som om någon skulle påstå att Håkan Mild kan spela fotboll. Under mina yngre år bodde jag i Skåne och var ironiskt nog mer intresserad av ishockey. För övrigt en sport jag inte begriper mig på numera...

Min första ÖIS-match såg jag när jag var 12 år. Det var 1995 och farsan frågade om jag hade lust att gå på fotboll. Att det blev ÖIS var således en slump. De råkade spela hemma då. Jag fick en rödblå halsduk av farsans kompis och sen var det kört. ÖIS vann förresten matchen också.

På sätt och vis är jag rätt glad över att jag fått välja lag själv. Jag är definitivt glad över att farsan inte försökte få mig att hålla på GIF Sundsvall, som är hans favoritlag. Det har nog besparat mig ännu mer lidande under åren. Det finns ju, som bekant, alltid de som har det värre.

Men nu när ÖIS ligger i samma usla serie som Giffarna (och dessutom bakom dem i tabellen) vete fan om inte farsan borde ha försökt få mig att fatta tycke för skoterraggarna. Jag menar, han hade ju världens läge att få mig totalfrälst och eftersom vi bodde på betryggande avstånd från Idrottsparken så hade han ju säkert kunnat hålla liv rätt länge i illusionen om att GIF Sundsvall faktiskt var ett bra lag.

Men, det blev Sällskapet. Ett val jag ångrat ett flertal gånger under mitt liv, ska jag vara ärlig och säga. Även om jag under mitt liv som Öisare också fått några glädjeämnen. Till exempel 5-2 1998, cupguldet 2000 och Tryggvis snedspark i kvalet 2004.

Nu när jag dessutom inte bott i Göteborg på några år har jag inte heller kunnat se alla klavertramp på plats. Jag har visserligen inte sett de senaste säsongernas glädjeämnen på plats heller, då den senaste gången ÖIS vann när jag stod på läktaren var 2008...

Om jag någonsin får barn ser jag två alternativ: antingen försöker man skydda dem från det onda i livet genom att inte tala om att det finns något som heter fotboll, eller så klär man dem i rödblått och hoppas att de aldrig upptäcker några andra lag...

Det här är en blogg om ett liv. Ett liv som är fint ibland och jobbigt ibland. En blogg om mitt liv.

Den här bloggen har funnits i mina tankar ett bra tag, men det är först nu som jag gjort verklighet av den. Det beror mest på att jag inte riktigt vetat vad jag ville skriva om.

Jag ville skriva nåt om ÖIS, men inte om matcher, träningar och sånt. En blogg om det finns ju redan. Den fantastiska bloggen Sambadefensiv.

Men jag kom så småningom fram till att en blogg om mitt liv också kan vara en blogg om ÖIS. Jag har följt laget i mer än halva mitt liv och är helt övertygad om att det har påverkat mig som människa. Gjort mig till den jag är, på sätt och vis.

Så det här kommer att bli en blogg om kärleken till ett halvdant fotbollslag, en blogg om segerns sötma och nederlagets bitterhet. En blogg om livet.

Ungefär så.

Mycket nöje.